Min förlossning
Ja, hur ska man börja?
Jag hade förvärkar i flera dagar, satt och räknade värkar, var så himla orolig, ska det kännas såhär eller inte?
En kväll började det igen, kraftigare än innan, så jag ringde förlossningen och pratade med dom.
Dom sa åt mig att ta ett par alvedon och lägga mig i ett varmt bad.
Alvedonen sket jag i, men det varma badet slängde jag mig ner i direkt.
Jag hade förvärkar i flera dagar, satt och räknade värkar, var så himla orolig, ska det kännas såhär eller inte?
En kväll började det igen, kraftigare än innan, så jag ringde förlossningen och pratade med dom.
Dom sa åt mig att ta ett par alvedon och lägga mig i ett varmt bad.
Alvedonen sket jag i, men det varma badet slängde jag mig ner i direkt.
Simon var i Långed hos sin mamma och skottade bort snö från taket om jag inte minns fel.
Jag ringer och ber honom vara beredd, för vi får kanske åka ikväll.
Om värkarna skulle försvinna eller avta i badet så hade det inte varit riktiga.
Men mina blev värre och värre och jag blev så orolig att jag fick en liten panikattack, började gråta och ringde Mamma, Mariann, Simon, Lina, ja alla!
Ska det kännas såhär Lina, Mariann, ni som har fött?!!!!
PANIK!
Simon trodde nog inte det var så farligt då jag antagligen gnällde i flera dagar innan att vi kanske får åka ner, men sen blev det inget mer än så.
Men till slut hade jag så ont att jag ringde och sa till honom och mamma att nu känns det inte bra längre. Nu är jag rädd och vill åka, Simon kom hem och Mamma kom upp.
Runt halv 8-8 åker vi ner.
Mamma fick köra då Simon inte hade haft körkort så länge och det var mycket snö.
Kändes säkrast.
Jag satt fram och hade O N T !
Simon satt bakom och pillade på mig och var allmänt störig och tyckte detta va jättekul! :)
Men det var bara bra, för han fick mig lugn och på bra humör.
Skrattade en hel del på vägen ner faktiskt.
Väl framme, kom jag nästan inte ens in.
Jag hade så ont, jag ville inte ens gå.
Och kallt var det.
Simon tog väskan och både han och mamma började röka.
Jag var sugen, det hade suttit riktigt fint just då! Men icke.
Kom in till slut, då fick jag och Simon gå in i nåt stelt hemskt rum som jag trodde var förlossningsrummet.
Vad hemskt det var, detta kan ju bara inte vara rummet jag ska föda i?
En stenhård liten skitsäng i ett pyttelitet rum.
Men som tur var skulle bara värkarna mätas där.
Värkarna var ganska regelbundna, och jag var öppen 4 cm.
Fortfarande ont ont ont.
Hon ville i alla fall att jag skulle gå, så det gjorde jag.
Hela avdelningen var smetfull så jag gick fram och tillbaka i ett litet väntrum där Mamma satt.
När värkarna kom fick jag stödja mig mot en resesäng som stod ihopfälld mot väggen.
Simon och Mamma sitter bara och glor, och skrattar typ, jätte kul!
Simon hade kameran i högsta hugg och tog kort på allt och ingenting, hans fötter, stolar, mamma, mig, ja allt.
Lite nervös var han nog.
En barnmorska gick förbi och kikade in i väntrummet och skulle ha tag på mig, men eftersom jag stod bakom en liten vägg mot denna hemska sängen så såg hon mig inte.
Jag gick och gick och undrade när fan i helvete nån ska göra nåt.
Hjälp mig?!?!?!?!?
Till slut kom hon tillbaka och såg mig, hon trodde seriöst jag hade åkt hem igen så hon hade lite panik, eftersom jag ska ju föda snart, hahaha.
Hon frågade om jag ville bada, och ja det ville jag verkligen. Det var liksom det enda jag ville göra just då, så det var helt underbart. Där i satt jag, låg jag. Simon satt bredvid och läste i nån tidning.
Efter ett tag kom Simon fram och var väl nyfiken antar jag, så han kollade neråt och fick syn på något som såg ut som en tråd. Den tog han upp och insåg då att det var blod/slem från mig.
Han fick panik, och typ dog.
Hahaha, fyfan vad roligt det var.
Men jag fick även panik, jag trodde ju att nu kommer ju ungen?
Ring på larmet Simon, och barnmorskan kom in.
Att det kom lite blod var helt normalt och också ett bevis på att det går åt rätt håll.
Dom har ju varit inne och pillat och då blir det så.
Puh!
Vi fick juice och vatten.
& efter ett tag blev vattnet kallt och jobbigt så då ville jag gå upp!
På med engångstrosorna och megabindan/blöjan och den fina rocken.
(ni ska få se bilder sen, ni kommer dö, så kul)
Efter detta kände de igen och jag hade inte öppnat mig något mera och jag höll på att börja grina, jag trodde ju detta var över snart. Jag hade ju så ont, hur mycket mer ont ska jag få. Då började jag bli rädd för det också.
Nu är vi inne på förlossningsrummet och jag går fram och tillbaka.
Simon försöker sitta skönt i en fåtölj som stod där inne.
Han ville sova en stund???????
Men det gick inte, jag gick ju och klagade och klagade och ajajaj.
Dom var inne och frågade mig ett par gånger ifall jag ville börja med lustgasen snart.
Jag sa nej, för jag har varit inne på BARA LUSTGAS hela graviditeten, jag ville inte ha nåt annat.
Så jag skulle klara mig in i det sista utan.
För när jag sen börjar med lustgasen så kommer det bli så bra!
Barnmorskan kommer in och sticker hål på hinnan, då mitt vatten inte gick av sig själv.
Vatten överallt och Simon i bara strumpor trampar i det och har därefter en strumpa på sig. Lite kul.
Går sedan ut igen.
Nu gick det snabbt, och det onda kom snabbare.
De kom in och jag var nu öppen 6 cm, NU VILL JAG HA LUSTGASEN.
Mamma kom in och jag började andas in.
Så fort det kom en värk står mamma bredvid- "Nu kommer det en! :)"
Jätteglad, jo tack jag vet.
(Det fanns en dataskärm där man ser hur kraftiga värkarna är osv)
På en annan skärm såg man vilka som låg i de andra rummen.
Johanna Sivula låg bredvid :D
Vid det här laget har jag inte så mycket koll på vad som händer.
Jag ligger ju ett tag med gasen.
& vilken smärta!
Tänk när man missade att andas in i tid så att gasen inte verkade lika mycket, då trodde man att man skulle dö.
Men det gick bra och jag kämpade på.
Barnmorskan är inne och kollar läget ibland.
Sen när hon sitter och kollar och känner, börjar mina krystvärkar.
HERREGUD vilken kraft och det går inte på något vis hålla emot.
Utan jag skriker rakt ut och trycker på, nu kommer bebisen.
Barnmorskan springer ut och jag o Simon är ensamma?
PANIK IGEN.
Jag ringer och ber honom vara beredd, för vi får kanske åka ikväll.
Om värkarna skulle försvinna eller avta i badet så hade det inte varit riktiga.
Men mina blev värre och värre och jag blev så orolig att jag fick en liten panikattack, började gråta och ringde Mamma, Mariann, Simon, Lina, ja alla!
Ska det kännas såhär Lina, Mariann, ni som har fött?!!!!
PANIK!
Simon trodde nog inte det var så farligt då jag antagligen gnällde i flera dagar innan att vi kanske får åka ner, men sen blev det inget mer än så.
Men till slut hade jag så ont att jag ringde och sa till honom och mamma att nu känns det inte bra längre. Nu är jag rädd och vill åka, Simon kom hem och Mamma kom upp.
Runt halv 8-8 åker vi ner.
Mamma fick köra då Simon inte hade haft körkort så länge och det var mycket snö.
Kändes säkrast.
Jag satt fram och hade O N T !
Simon satt bakom och pillade på mig och var allmänt störig och tyckte detta va jättekul! :)
Men det var bara bra, för han fick mig lugn och på bra humör.
Skrattade en hel del på vägen ner faktiskt.
Väl framme, kom jag nästan inte ens in.
Jag hade så ont, jag ville inte ens gå.
Och kallt var det.
Simon tog väskan och både han och mamma började röka.
Jag var sugen, det hade suttit riktigt fint just då! Men icke.
Kom in till slut, då fick jag och Simon gå in i nåt stelt hemskt rum som jag trodde var förlossningsrummet.
Vad hemskt det var, detta kan ju bara inte vara rummet jag ska föda i?
En stenhård liten skitsäng i ett pyttelitet rum.
Men som tur var skulle bara värkarna mätas där.
Värkarna var ganska regelbundna, och jag var öppen 4 cm.
Fortfarande ont ont ont.
Hon ville i alla fall att jag skulle gå, så det gjorde jag.
Hela avdelningen var smetfull så jag gick fram och tillbaka i ett litet väntrum där Mamma satt.
När värkarna kom fick jag stödja mig mot en resesäng som stod ihopfälld mot väggen.
Simon och Mamma sitter bara och glor, och skrattar typ, jätte kul!
Simon hade kameran i högsta hugg och tog kort på allt och ingenting, hans fötter, stolar, mamma, mig, ja allt.
Lite nervös var han nog.
En barnmorska gick förbi och kikade in i väntrummet och skulle ha tag på mig, men eftersom jag stod bakom en liten vägg mot denna hemska sängen så såg hon mig inte.
Jag gick och gick och undrade när fan i helvete nån ska göra nåt.
Hjälp mig?!?!?!?!?
Till slut kom hon tillbaka och såg mig, hon trodde seriöst jag hade åkt hem igen så hon hade lite panik, eftersom jag ska ju föda snart, hahaha.
Hon frågade om jag ville bada, och ja det ville jag verkligen. Det var liksom det enda jag ville göra just då, så det var helt underbart. Där i satt jag, låg jag. Simon satt bredvid och läste i nån tidning.
Efter ett tag kom Simon fram och var väl nyfiken antar jag, så han kollade neråt och fick syn på något som såg ut som en tråd. Den tog han upp och insåg då att det var blod/slem från mig.
Han fick panik, och typ dog.
Hahaha, fyfan vad roligt det var.
Men jag fick även panik, jag trodde ju att nu kommer ju ungen?
Ring på larmet Simon, och barnmorskan kom in.
Att det kom lite blod var helt normalt och också ett bevis på att det går åt rätt håll.
Dom har ju varit inne och pillat och då blir det så.
Puh!
Vi fick juice och vatten.
& efter ett tag blev vattnet kallt och jobbigt så då ville jag gå upp!
På med engångstrosorna och megabindan/blöjan och den fina rocken.
(ni ska få se bilder sen, ni kommer dö, så kul)
Efter detta kände de igen och jag hade inte öppnat mig något mera och jag höll på att börja grina, jag trodde ju detta var över snart. Jag hade ju så ont, hur mycket mer ont ska jag få. Då började jag bli rädd för det också.
Nu är vi inne på förlossningsrummet och jag går fram och tillbaka.
Simon försöker sitta skönt i en fåtölj som stod där inne.
Han ville sova en stund???????
Men det gick inte, jag gick ju och klagade och klagade och ajajaj.
Dom var inne och frågade mig ett par gånger ifall jag ville börja med lustgasen snart.
Jag sa nej, för jag har varit inne på BARA LUSTGAS hela graviditeten, jag ville inte ha nåt annat.
Så jag skulle klara mig in i det sista utan.
För när jag sen börjar med lustgasen så kommer det bli så bra!
Barnmorskan kommer in och sticker hål på hinnan, då mitt vatten inte gick av sig själv.
Vatten överallt och Simon i bara strumpor trampar i det och har därefter en strumpa på sig. Lite kul.
Går sedan ut igen.
Nu gick det snabbt, och det onda kom snabbare.
De kom in och jag var nu öppen 6 cm, NU VILL JAG HA LUSTGASEN.
Mamma kom in och jag började andas in.
Så fort det kom en värk står mamma bredvid- "Nu kommer det en! :)"
Jätteglad, jo tack jag vet.
(Det fanns en dataskärm där man ser hur kraftiga värkarna är osv)
På en annan skärm såg man vilka som låg i de andra rummen.
Johanna Sivula låg bredvid :D
Vid det här laget har jag inte så mycket koll på vad som händer.
Jag ligger ju ett tag med gasen.
& vilken smärta!
Tänk när man missade att andas in i tid så att gasen inte verkade lika mycket, då trodde man att man skulle dö.
Men det gick bra och jag kämpade på.
Barnmorskan är inne och kollar läget ibland.
Sen när hon sitter och kollar och känner, börjar mina krystvärkar.
HERREGUD vilken kraft och det går inte på något vis hålla emot.
Utan jag skriker rakt ut och trycker på, nu kommer bebisen.
Barnmorskan springer ut och jag o Simon är ensamma?
PANIK IGEN.
Men hon kommer snabbt in igen, och nu har hon med sig en till barnmorska.
Dom var inte beredda på att krystvärkarna skulle dra igång så fort.
Så nu är vi igång och jag kommer inte ihåg mycket mer än att jag trycker masken mot ansiktet hårt hårt hårt. Skriker skriker skriker, Simon håller mig i handen, och var hur lugn och snäll som helst.
I några sekunder svimmade jag av då jag sög i den här masken lite för mycket, hör svagt Simon säga- Jag tror hon svimmade. Men jag vaknade till direkt.
Dom bad mig sluta skrika, stänga munnen och få mer kraft till att krysta.
Så ligger jag i ca en halvtimme sen kommer lillan äntligen ut och jag får höra de finaste orden någonsin.
Simon: Älskling, vi har fått en dotter!!!
& då gick det upp för mig, det är över och vi fick världens finaste dotter.
Jag tror även jag kommer ihåg en liten tår ifrån Simon :)
Dom var inte beredda på att krystvärkarna skulle dra igång så fort.
Så nu är vi igång och jag kommer inte ihåg mycket mer än att jag trycker masken mot ansiktet hårt hårt hårt. Skriker skriker skriker, Simon håller mig i handen, och var hur lugn och snäll som helst.
I några sekunder svimmade jag av då jag sög i den här masken lite för mycket, hör svagt Simon säga- Jag tror hon svimmade. Men jag vaknade till direkt.
Dom bad mig sluta skrika, stänga munnen och få mer kraft till att krysta.
Så ligger jag i ca en halvtimme sen kommer lillan äntligen ut och jag får höra de finaste orden någonsin.
Simon: Älskling, vi har fått en dotter!!!
& då gick det upp för mig, det är över och vi fick världens finaste dotter.
Jag tror även jag kommer ihåg en liten tår ifrån Simon :)
Upp på bröstet och hon började äta direkt.
Simon springer ut och hämtar mamma som kommer in och börjar gråta.
Då börjar jag också, åh gud vilka känslor.
Det var så himla fint.
Simon springer ut och hämtar mamma som kommer in och börjar gråta.
Då börjar jag också, åh gud vilka känslor.
Det var så himla fint.
Bästa dagen i mitt liv.
5 Februari 2010 03.30 kom lilla Liv.
:)
Där har ni min lilla förlossningshistoria( så som jag kommer ihåg den), och i morgon ska ni få se alla roliga bilder.
Dö inte! :)
5 Februari 2010 03.30 kom lilla Liv.
:)
Där har ni min lilla förlossningshistoria( så som jag kommer ihåg den), och i morgon ska ni få se alla roliga bilder.
Dö inte! :)
Kommentarer
Postat av: Verra
Det är ju en sån upplevelse. Du hade en bra förlossning. Puuh snart ligger man där igen:)
Postat av: Katja
Ja, skithäftigt! :)
Haha, ja det gör du minsann.
Men gud så skönt när allt är färdigt, hoppas det går bra för er! Så kul att Olle ska bli storebror :D
Postat av: Erika
Typ att ja gråter nu haha! Ja e så blödig, men den känslan...efter att dom kommit. Ingen smärta, bara en bubbla av lycka ;)
Postat av: Johanna
Tänkte på så många frågor jag ville ställa men kom inte på någon bra sen kom jag på på två, lite försent kanske.
Saknar du honom? Älskar du honom fortfarande?
Om jag ska vara ärlig så tror jag att han saknar er. Men han vet inte hur han ska bete sig. Han vet om att han varit ett riktigt svin och skäms.
Annars hade han inte bett om ursäkt och hört av sig om han inte velat ha med er att göra. Jag tror du är med på hur jag menar.
Jag förstår bara inte hur det kan slå slint sådär. Att han va helt underbar ena stunden och helt plötsligt blev han ett svin rentutsagt! Men jag håller tummarna (framför allt för livs skull) att han ångrar sig stort, växter till sig och börjar ta hand om liv igen!
Ha det bar tjejen!
Kram
Postat av: Cissi
Trots den sjukt onda smärtan så skulle man lätt göra om det igen! Den lyckan när barnet kommer upp på bröstet går inte att jämföra med något annat! :)
Trackback
